Jag kom bara å tänka på en bok som jag läste för länge länge sen, Pojken som kallades DET! En riktigt hemsk historia, jag har alltid haft svårt för att läsa böcker men denna bok är så gripande och den läste jag ut på 2 dagar, nu är det som sagt några år sen jag läste den men skulle faktist vilja köpa den och läsa den igen... har ganska nyligen tror jag kommit ut en fjärde bok, allt har hänt på riktigt... helt sjukt tycker jag..någon som läst denna?


Dave Pelzer växer på sjuttiotalet upp i en familj i USA som på alla punkter realiserar den amerikanska drömtillvaron för ett barn. Pappan är brandman och mamman husligheten själv. Hon älskar att laga fantastiska middagar, hon ser till att familjens julgran alltid är den vackraste och de åker på underbara semestrar tillsammans.

Så händer något. Mamman har alltid tyckt om att ta sig ett glas, men hennes drickande börjar urarta, och hennes psykiska hälsa vacklar. Av någon anledning utser hon den då fyraårige Dave till den av bröderna som får skulden för allt. Och för detta ska han straffas. Hon fryser ut Dave ur familjen, han får inte äta med de andra, och sova får han göra i källaren. Hon tvingar honom att i ett rasande tempo sköta hushållssysslorna. Om han hinner diska på av henne utsatt tid kan han få lite rester från familjens middag att äta. Men oftare händer att hon drar undan tallriken just som han ska hugga in, och istället ger maten till hundarna. En gång låter hon honom svälta i tio dagar. Han tvingas sitta ensam nere i den kalla källaren och kämpa mot hungern. Föreställ er hans känsla när han då hör bröderna gå till kylskåpet och hämta sina efterrätter. Brutaliteten och bristen på empati från modern är skrämmande. Hon roar sig med att hitta på den ena "leken" mer utstuderat elak än den andra, och alla med samma syfte: att skada Dave. Hon är flera gånger nära att döda honom.

Trots allt han utsätts för visar den lille killen upp ett otroligt mod. Mammans överlägsenhet till trots vägrar han förlora. Hon inte ska få vinna, då kan han lika gärna dö. Och när han bestämt sig för det, kan hon slå honom så mycket hon vill, hon kommer inte längre åt honom. Men det utesluter inte att han börjar hata. Han hatar allt i sin omgivning: Henne, pappan, syskonen och alla runt omkring som inte låtsas om problemet. Och mest av allt hatar han sig själv.

Denna psykiska och fysiska misshandel som pågår från att Dave är i fyraårsåldern tills han är tolv, avbryts av att hans lärare äntligen ingriper, och ser till att Dave placeras i fosterhem. Att ingen ingripit tidigare är en gåta, eftersom Dave ständigt haft blåmärken över sin utmärglade kropp. Att inte allt stod rätt till borde varit uppenbart för var och en.


(Tagen recension)